Det är okej att torka tårarna bort från kinden. Det är okej att låta tankarna ta över ibland. Det är okej att känna ångest. Det är okej att känna oro. Det är okej att må sämre vissa dagar. Det viktiga är att man kan få prata om det med någon. Jag är precis som vilken annan tjej som helst. Jag sticker nog ut något. Det gör det flesta. Men det är för att jag är jag. Jag kan säga ifrån, jag kan stå för mina åsikter. Jag kan ha på mig vad jag vill. Men det tog tid. Att bli trygg. Van. Det tog 4 år innan jag insåg att jag är jag, och för mig att acceptera det. Att jag var okej med det. Med att vara jag. Ibland kan jag fortfarande gå omkring och drömma. Tänka att jag vill se ut si och så. Att jag vill vara henne. Hon vill jag va. Jag kan drömma om att ha hennes kropp. Hår. Ögon. Leende. Men jag kan också bara vara nöjd. Tänka att de är så här jag ser ut. Tänka att någon tänker som jag. Att någon annan önskar den personen såg ut som jag. Var som mig. Det kanske folk tänker. Eller vissa. Kanske? Jag är okej. Jag är en vanlig tjej. Jag har blåa ögon. Jag har brunt hår. Jag har inte helt raka tänder. Men jag är jag. Och jag är rak. Ärlig. Snäll. Jag har också varit nere på botten. Jag har också tänkt på döden. Jag har också gjort dumma saker. Jag har också sagt fel. Jag har gjort fel. Jag har också tänkt helt fel. Jag har känslor. Jag har åsikter. Jag har tankar. Jag har dålig självkänsla. Jag kan vara störande. Jag kan vara ledsen. Nere. Arg. Glad. Förväntansfull. Men det är okej. Jag kan känna. Gråta. Det är okej. För jag är en människa. Och detta är mänskliga saker. Det är vad som gör mig till människa. Jag kan vara kär. Jag är kär. Jag kan känna lycka. Jag kan känna sorg. Ha ont. Men det är som sagt, vad som gör mig till människa.